Döden och kreativiteten

För fyra veckor sen dog min bäste vän. Att han gick på fyra ben i stället för på två gör på inget vis sorgen mindre. Snurre var mitt ankare i vardagen, min arbetskollega och min kompis. Vi steg upp tillsammans på mornarna och han fanns alltid i närheten när jag arbetade. Ofta låg han i mitt knä medan jag skrev eller på en filt bredvid. Det var han som såg till att jag kom ihåg att ta paus då och då och som utropade arbetsdagens slut vid halv femtiden. Alla mina publicerade romaner har jag skrivit med honom vid min sida.

Nu är han borta och tomheten går inte att beskriva med ord. Sorgen och saknaden gör sig hela tiden påminda.

För att över huvud taget få något gjort har jag börjat skriva på andra platser än min skrivkammare. Jag tar datorn med mig ut och sätter mig på biblioteket i stället. Då kan jag klämma ur mig en del. Men faktum är att även mina texter går på tomgång just nu.

Jag känner inget för dem, det finns ingen gnista. Jag tvingar ur mig ord för att komma vidare, men ärligt talat vet jag inte om det blir bra. Tanken är att jag ska försöka skriva klart den roman jag påbörjade långt innan Snurre blev sjuk och gick bort, en roman som redan är mer än halvfärdig. Men nu kommer jag inte vidare i den. Och jag vill inte skriva något annat heller.

Samtidigt har jag flera andra åtaganden som kräver min tid. Workshops och författarbesök som bokades långt innan allt gick åt skogen. Men de är ändå lätta att ta tag i. De står för något konkret och viktigt, de genererar inkomst som jag verkligen behöver och tvingar mig att åtminstone hålla vissa tider. Och de ger mig en utmärkt ursäkt till att skita i skrivandet.

Det finns en föreställning om att konstnärliga och kreativa människor bearbetar sorg genom sitt skapande. Att vi kan använda vår kreativitet som en ventil och att det kan hjälpa oss att komma vidare och kanske i viss mån skapa en mening i det obegripliga. Och det är ju en fin tanke, men jag känner inte alls det just nu. Vad ska jag skriva, liksom?

Jag har inte det minsta lust att skriva en barnbok om djur som dör, det finns redan så det räcker av dem. Jag vill inte skriva dikter, inte dagbok, inte någonting alls faktisk. Och det må vara hänt att det här har gett min nya perspektiv och erfarenheter som jag kan använda mig av, men just nu ser jag inte dem. Sorgen är fortfarande för tätt inpå.

Problemet är att jag behöver skrivandet för att må bra, i lika hög grad som jag behövde Snurre. Att inte skriva gör bara att jag mår ännu sämre. Det blir en nedåtgående spiral som är svår att bryta sig ur.

Självklart har jag förlorat andra som stått mig nära. Sorg är inget nytt i mitt liv. Men liksom livet förändras gör också sorgen det, beroende på var du befinner dig och vem du är då förlusten inträffar. Det här är första gången jag förlorat någon i ett läge då jag mer än någonsin är beroende av att min kreativitet ska fungera. Och det är första gången jag förlorar någon som är så sammanflätad med mitt liv som skapande människa. Jag måste omdefiniera inte bara mig själv utan alla mina gamla rutiner. Jag måste börja bygga upp något nytt från grunden, samtidigt som jag inte har någon energi till att göra just det.

Och jag tänker att fyra veckor är ju just ingenting i sammanhang som dessa. Fyra veckor av planlöst drivande är inget att bli upprörd över just nu.

Efter den här veckan har jag inte längre något inbokat. Då kommer min tid att vara helt och hållet min egen. I vanliga fall skulle jag se fram emot det, det är ju då jag verkligen hinner skriva. Men nu vet jag inte. Det finns så mycket som skrämmer i den där tomheten. Kommer det att bli bättre? Eller värre? Är det då jag sakta men säkert kan börja lappa ihop mig själv och mitt skapande? Eller är det då jag bryter ihop totalt?

Snurretjuv

Snurre, min älskade vän.

Publicerat i skrivandet, katten, Inspiration, Kreativitet, Skrivprocessen | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

I dag släpps Miras hemlighet!

I dag släpps Miras hemlighet, min andra lättlästa roman och min tredje roman med skräck och övernaturliga saker som tema.

Att jag någon gång skulle ge ut en skräckroman har nog varenda människa som känner mig räknat med. Men att det skulle vara i form av lättlästa böcker och en mellanåldersbok var mer otippat.

Jag måste erkänna att jag också är lite förvånad. Under många år skrev jag skräck för vuxna och ungdomar och visste knappt om att det fanns sådant som lättlästa böcker.

Samtidigt har jag alltid känt att jag velat bli en författare som varierar sig, som skriver inom flera olika genrer och för olika åldersgrupper. De författare jag verkligen beundrat och sett som förebilder har inte i första hand varit de som toppat försäljningslistorna, utan de som är mångsidiga och vågar testa nya saker.

Inger Edelfeldt är en sådan förebild. Hon har skrivit i stort sett allt som går att skriva. Romaner för vuxna, för ungdomar, för barn, serier, dikter, låttexter. Jag tycker att det är häftigt. Jag vill också vara en författare som vänder mig till många olika läsare.

Jag gillar att mitt eget författarskap tagit en del oväntade vändningar, att allt inte bara blivit så som jag ”trott” att det skulle bli. Jag trivs med att varva olika sorters genrer och stilar. Det gör min författartillvaro intressant.

Och det är förstås också kul att upptäcka att man har fallenhet för något som man inte ens tänkt på. Att skriva lättläst passar mig eftersom jag tycker att det är roligt att mecka med språket och göra det både enkelt och innehållsrikt. Men jag tycker också om att skriva mina ”vanliga” ungdomsböcker där jag kan ta ut svängarna mer.

Att ha flera vägar för min kreativitet ser jag bara som en fördel. Jag tror att det gör att jag kan skriva mer. Och bättre.

miras-hemlighet

Publicerat i böcker, Lättläst, Miras hemlighet, Romaner, Skräck, skrivandet, Skrivprocessen, Ungdomslitteratur | Märkt , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Recension i Göteborgsposten

Svart vatten har fått ännu en fin recension, den här gången i Göteborgsposten där Cecilia Nelson skriver så här: ”Drunkningsscenen är detaljrik och skrämmande och kräver flickan på allt hon har av mod, styrka och empati. Som en klassisk hjälte kommer hon upp ur mörkret med större trygghet och självkännedom. ”
(läs hela recensionen här)

Jag blir alltid extra glad när jag får bevis på att det jag försökt förmedla går fram, och det känner jag verkligen att det gör här. Svart vatten är en bok som till stor del handlar om rädslor och hur en hanterar dem. En del har tolkat Agnes som mesig, och på många sätt är hon det. Men när det verkligen gäller så finns där något i henne som vågar möta rädslorna och besegra dem. Jag tror att många barn kan känna igen sig i henne.

Publicerat i media, Recensioner, Romaner, Skräck, Svart vatten, Ungdomslitteratur | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

En salig blandning recensioner

Ibland får jag för mig att leta reda på recensioner av mina egna böcker. Jag misstänker att det är något de flesta författare gör nu för tiden. Den här gången fick jag ihop en hel del om både gamla och nya böcker.

Det tipsas till exempel om Svart vatten  både här och där! Kul att boken når ut till sina läsare.

Julia på Biblanbloggen skriver så här:
”Är du sugen på en riktigt bra spökhistoria? Leta då upp Camilla Jönssons Svart vatten på ditt närmaste bibliotek.”  (läs hela här)

Withalaskolan i Vetlanda tipsar om Svart vatten och en massa annan bra sommarläsning här.

Prickiga Paula tipsar däremot om båda mina lättlästa böcker, Vargtimmen och Miras hemlighet (som inte ens kommit ut än).

Sen hittade jag en jättefin recension av Ekon som jag av någon anledning missat tidigare. Så här skrev Barnboksbloggen:
”Boken är alltså otroligt stark och läsvärd. Det finns mycket svärta, men också en enorm kärlek och faktiskt en smula hopp också. Tempot är högt i boken och det som händer, händer under en kort, intensiv tid. Berättartekniskt så är författaren suverän på att fånga känslor och stämningar.” Läs hela här.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Att skriva eller inte skriva

Det är fyra dagar sen jag skrev något över huvud taget. Det kanske inte låter så märkvärdigt för vanligt folk, men hade jag berättat det för mitt yngre jag skulle hon ha storknat.

Förr, det vill säga då jag var runt tjugo, så skrev jag i stort sett varenda dag. Jag såg det lite som ett misslyckande om jag inte gjorde det. Antagligen var det Stephen Kings fel. Han skriver jämt och eftersom han var min husgud vid den tiden (och kanske fortfarande är det på många sätt) så trodde jag helt och fullt på att han hade rätt.

Jag minns att jag satt vid datorn på kvällen på min 20-årsdag, efter att alla släktingar gått hem och resten och familjen gått och lagt sig och riktigt mös. Här satt jag och skrev. På min 20-årsdag! Två dagar före julafton tillika! Det måste ju betyda att jag var en riktig författare. Som om det var det allt hängde på.

Nu vet jag bättre. Nu vet jag att jag inte nödvändigtvis måste skriva exakt hela tiden. Min identitet som författare hänger inte på det. Och ärligt talat, ibland är det bra att göra utrymme för andra saker också. Andra kreativa projekt, umgänge med människor, upplevelser, eller för att bara ta det lugnt.

Jag har märkt att om jag ger mig tid till sånt blir jag också en bättre författare. Jag får mer att skriva om och mer lust att faktiskt skriva. Just nu har jag fler idéer än på länge och jag längtar efter att sätta igång med dem.

Men de klarar av att vänta i fyra dagar medan jag tar en långhelg, helt utan skrivande.

Publicerat i Inspiration, Kreativitet, skrivandet, Skrivprocessen, Skrivtips | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Bokslut och framtidsplaner

Jag känner att det börjar dra ihop sig nu. Det är dags att börja skriva på något nytt igen. Förr skrev jag nytt nästan hela tiden, men å andra sidan samlades det mesta på hög och blev aldrig något av. Numera varvar jag skrivandet av nya texter med redigeringen av gamla. Totalt kanske jag producerar mindre mängd text, men det som jag gör klart håller å andra sidan högre kvalitet och kan oftare användas.

I år har jag hitintills skrivit klart en ny mellanåldersbok samt en lättläst ungdomsbok. Jag har redigerat igenom en vanlig ungdomsbok och en lättläst, och båda är skickade till förlag i hopp om att bli antagna. Jag har gett ut två böcker på ganska kort tid, Vargtimmen i februari och Svart vatten i april, och gjort allt det arbete som kommer i och med det i form av mer redigering och korrläsning.  Just nu sitter jag och polerar på ännu ett manus som närmar sig färdigställande. Jag har ungefär 50 sidor kvar att gå igenom.

De flesta av mina skrivargrupper och skrivarkurser är slut för terminen, men jag har en del kortare workshops inbokade här och där under senvåren och sommaren. På det hela taget kommer jag att ha gott om tid till att skriva nytt framöver. I och med det uppstår alltid frågan: Vad?

Jag har en del idéer på lager, varav en del hängt med ett ganska bra tag. De har legat i bakhuvudet på mig och växt till sig och jag undrar vilken av dem som är mest redo. Och vad är jag mest sugen på?

När jag tänker på det dyker det mest upp en kille. Han heter Mattias och är ganska lång och har precis börjat sista terminen i gymnasiet och i går upptäckte jag att han är född på nyårsafton av alla dagar. Hans bästa vän heter Nico och de har hänt ihop sen de var riktigt små. Sen finns det förstås en tjej också. Det finns alltid en tjej.

Det här gänget har snurrat runt i min fantasi ett bra tag och jag tror att det är dags att ge dem sin välförtjänta plats på pappret snart. De är redo, jag är sugen. Det är bara till att köra igång.

 

Publicerat i böcker, Inspiration, Kreativitet, Lättläst, Romaner, skrivandet, Skrivprocessen, Ungdomslitteratur | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Gästspel hos Åsa Öhnell

Jag har fått äran att gästspela lite på Åsa Öhnells blogg. Åsa är en vän och kollega som bland annat skrivit böckerna om Klarabelladeckarna och Supernova.

Läs mer här.

O_svart_vatten_NYvargtimmen

Publicerat i böcker, Lättläst, Romaner, Skräck, skrivandet, Skrivprocessen, Svart vatten, Ungdomslitteratur, Vargtimmen | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar