Från frö till färdig berättelse

Egentligen sattes fröet till Det går bara inte redan 2006. Det är inte det första manus jag skrivit, inte ens det andra eller tredje. Men det är min första ungdomsbok. Efter alla år med monster och magi ville jag testa att skriva något nytt, i en genre jag inte prövat på tidigare. Samtidigt läste jag ungdomsböcker som aldrig förr, både sådana jag skulle recensera och sådana som bara var ren nöjesläsning. Massor av minnen och känslor från mina egna gymnasieår började bubbla upp. Det fanns helt klart något i tonårsvärlden som jag inte var färdig med. Men vad skulle jag göra av det?

Det går bara inte - Framsida

Jag började skriva ner små scener och dialoger utan att riktigt veta vad det skulle bli. Så höll jag på ganska länge. Och ur allt det där trädde plötsligt Emelie fram, en sextonårig tjej som på vissa sätt påminde om mig själv (vi har samma musiksmak och gillar att kliva omkring i rejäla kängor, men hon använder mer hårspray på en vecka än jag gjort under ett helt liv … ), men samtidigt var helt olik mig i samma ålder. Emelie är ungefär tusen gånger tuffare. Inte coolare eller populärare, men starkare i sig själv och med förmågan att bejaka sina egna känslor. Med andra ord den sextonåring som jag skulle ha velat vara.

Sen dök Viktor upp. Eller egentligen hade han funnits där länge, i alla fall i Emelies värld. Hon har bara inte tänkt särskilt noga på honom förr. Inte lagt märke till att han faktiskt är både snygg och trevlig, även om han har ganska usel klädsmak. Han har däremot lagt märke till henne, och sakta med säkert börjar han övertyga henne om att de kanske borde vara mer än bara vänner. Emelie är förvånad, men inte ointresserad av utvecklingen.

Ungefär där tog det stopp. Det gick för långsamt och blev alldeles för snällt. Jag var inte ute efter att skriva en klassisk flicka möter pojke-berättelse. Det behövdes fler konflikter, större konflikter. Mer drama helt enkelt. Mer känslor! Men hur? Jag la manuset åt sidan ett tag och ägnade mig åt andra projekt, tills en liten tanke började snurra runt i skallen på mig. Måste det bara vara en pojke? Kan det inte lika gärna vara två …

Så klev Sander in på scenen. I motsats till Viktor har han allt som Emelie fantiserat om, och han verkar otroligt nog vara intresserad av henne också. På riktigt. Det är klart att hon inte kan motstå honom. Men hon är inte beredd att släppa Viktor heller …

Och så hade jag till slut min berättelse om tjejen som vägrar att välja, som vill ha kakan och äta den, som bryter mot normerna och ifrågasätter hela konceptet med kärlek som vi är vana vid att se den. Om jag beskrivit det så här för Emelie skulle hon antagligen skratta åt det. Hon tycker inte att hon är särskilt modig. Faktiskt känner hon sig mest osäker och vågar inte riktigt lita på sina egna val. Men jag vill visa att man kan vara stark ändå, att det inte bara handlar om att vara utåtriktad och självsäker. Och framför allt att det är okej att göra dumma saker. Man överlever. Världen går inte under, även om det kanske känns så en liten stund. Jag önskar att jag hade vetat det när jag var sexton. Det hade kanske gjort saker lite lättare.

Och om nu min mamma mot förmodan råkar läsa detta, så nej, boken är inte det minsta självbiografisk. Samtidigt som den förstås är det. Det är det som är hela poängen med litteratur. Att vi kan ljuga och tala sanning, samtidigt.

Om Camilla Jönsson

Författare, litteraturkritiker och skrivarkursledare
Detta inlägg publicerades i Det går bara inte, skrivandet. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s