Jag ska bli konstnär när jag blir stor

När jag var barn ritade jag hela tiden. Mamma brukar skämta om att när andra ungar kom hem från förskolan med ett par teckningar i veckan kom jag hem med fem om dagen. Jag minns det där så väl, hur jag brukade sitta för mig själv och rita, till förskolelärarnas stora frustration. De tyckte att jag borde leka med de andra barnen i stället. Det tyckte inte jag. Deras lekar tråkade bara ut mig och efter några minuter längtade jag tillbaka till pennorna och pappret igen. När folk frågade mig vad jag ville bli när jag blev stor svarade jag alltid att jag ville bli konstnär. Inte för att jag till full förstod vad det innebar men jag visste i alla fall att de fick teckna och måla så mycket de ville.

Det som var speciellt med mina teckningar var att de nästan alltid kretsade kring en berättelse. Jag hade en idé om vad bilden handlade om, vilka personerna var och varför de befann sig i den situation som jag tecknade. När jag lärde mig skriva kunde jag komplettera bilderna med text och någonstans där började jag skriva böcker.

Jag fortsatte att rita mycket långt in på mellanstadiet, men någonstans där hände något. Jag upptäckte nämligen att jag blivit bättre på att skriva än på att teckna. Orden löd mig på ett sätt som streck och färg aldrig riktigt gjort och jag kunde uttrycka mycket mer med ord än med bilder.

Att Emelie i Det går bara inte är så duktigt på att teckna hänger på något vis ihop med det här. Hon är lite som en alternativ version av mig själv, som jag skulle ha varit om jag fortsatt teckna, fortsatt uttrycka mig i bilder i stället för att gå över till ord. Ibland saknar jag faktiskt tecknandet, jag gör halvhjärtade försök till att ta upp det igen, köper papper och kritor, går kurser i akvarellmålning, gör handmålade julkort till familjen. Men det är länge sen jag var på topp och resultatet av mina försök är som bäst medelmåttiga. Så jag sätter mig ner och skriver i stället. Skriver ner alla berättelserna som jag har i huvudet. Det är ju faktiskt också en sorts konstnärskap.

Om Camilla Jönsson

Författare, litteraturkritiker och skrivarkursledare
Detta inlägg publicerades i andra galenskaper, Det går bara inte, Inspiration, Konst, Kreativitet, skrivandet och märktes , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s