Rapport från en läsegrupp

I kväll är det dags för mig att hålla i läsegruppen för ungdomar igen. Vi ska prata om Maria Nygrens senaste bok Fjärde riket (eller ”Hitlerboken” som vi lite inkorrekt har kallat den). Hur det går vet jag inte än, men jag tänkte berätta lite om vad vi gjorde förra gången.

Sist vi träffades pratade vi om David Levithans En bit av mig fattas. Den valde vi dels för att David Levithan är en mycket bra författare, dels för att boken handlar om den elfte september och terrorattentatet mot World Trade Center.

Och det blev en så himla bra demonstration över hur böcker kan väcka medvetenhet och intresse. De flesta av deltagarna var bara runt tre – fyra år gamla när det här hände, de har väldigt vaga egna minnen av det. Men att läsa boken, som utspelar sig dels under själva dagen, dels under det närmaste året efteråt, gjorde att de plötsligt kunde se händelserna i ett helt nytt ljus. De började på allvar förstå vilken påverkan det här faktiskt haft på världen. Samtalet kretsade minst lika mycket kring händelsen i sig och deras egna föreställningar som om själva boken. Och det var helt okej. Boken blev något vi kunde ta avstamp ifrån för att gräva oss vidare, och som vi kunde vända oss till när vi behövde en ny vinkel att diskutera utifrån.

När jag håller i de här läsegrupperna är min främsta roll som ledare att ställa ledande frågor. Jag ställer massor med frågor. Fullständigt bombarderar de stackarna. Det kan vara frågor om handlingen och hur de tolkar den, karaktärerna, vilka kände de igen sig i, vilka tyckte de illa om och i så fall varför. Alltid detta varför. Varför tänker du så? Det är inte alltid de kan ge raka svar, men frågorna behövs för att de ska komma igång. Och när de väl gör det rullar det ofta på av sig själv. I alla fall en stund. Sen får jag bombardera med nya frågor tills det tar fart igen (och ja, ibland blir jag sjukt trött av att höra min egen röst, men om det är det som behövs så).

Förr brukade jag förbereda mig med en lista på frågor, men det gör jag inte längre. Det blev så stelt och det slutade ändå ofta med att jag övergav dem ganska snabbt. Ibland kan det vara lättare att börja med en liten detalj i stället för att ställa stora frågor om själva handlingen, det beror lite på vilken sorts bok det är.

Men det går verkligen att diskutera alla sorters böcker. Vi har pratat som såväl fantasy som samtidslitteratur, och en del böcker kan ge oväntat mycket stoff när du väl börjar rota i dem. En favorit från förra året var Kristin Cashores Tankeläsaren, som jag själv först var på väg att avfärda som ännu en dussinfantasy, men som gav upphov till en riktigt givande diskussion om genus och könsroller i fantasy.

Alla böcker går att prata om. Alla böcker bör pratas om. Det är bara till att sätta igång.

 

Om Camilla Jönsson

Författare, litteraturkritiker och skrivarkursledare
Detta inlägg publicerades i böcker, Bibliotek, läsandet och märktes , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s