Jag tror på återvinning

När jag skulle sätta igång det här galna Nanowrimo-projektet hade jag ingen tydlig idé. Ingen plan, ingen plott, ingenting som gav någon form av riktning. Jag visste bara att det måste vara något som jag skulle tycka var kul nog för att stå ut att göra det i sån omfattning som det krävs av Nanowrimo, det vill säga hisnande 50 000 ord på en månad.

Efter att ha funderat lite fram och tillbaka bestämde jag mig för att återvinna lite från ett gammalt romanprojekt. Mitt första, för att vara exakt. Jag har skrivit om det här på Debutantbloggen. Det manuset hade många svagheter, språket var ganska stolpigt och handlingen luddig och osammanhängande. Men det hade starka sidor också. Karaktärerna var bra, färgstarka (i mer än en bemärkelse) och tydliga. De förtjänade helt klart ett bättre öde än att ligga bortglömda i mitt gamla skitmanus.

Varför inte återvinna dem? Ge dem en ny chans. Så det gjorde jag. Jag plockade in fyra av dem i nano-projektet, uppfann en ny karaktär som komplement, och vips så var jag igång.

Den här gången måste jag förstås försöka tänka mer på saker som plott och handling, även om det verkar vara lätt att tappa bort i ett nano-projekt, Men jag har lite idéer och tänkte sätta mig ner med ett stort block och några färgpennor och försöka reda upp hur allt hänger samman.

Om Camilla Jönsson

Författare, litteraturkritiker och skrivarkursledare
Detta inlägg publicerades i andra galenskaper, Inspiration, Kreativitet, Nanowrimo, Romaner, Skräck, skrivandet, Skrivprocessen och märktes , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s