Att skriva på lek

När jag har skrivarcirklar med barn och unga brukar jag ofta försöka skriva samma övningar som jag ger dem. Dels för att få tiden att gå, det är tråkigt att bara sitta och stirra, dels för att visa att författare inte alltid skriver fantastiska texter direkt. Nu tycker de förstås ofta att mina skrivövningstexter är bra, men jag menar att det beror på att jag helt enkelt övat mer.

Men ibland blir jag faktiskt själv lite fascinerad över vad som kommer ut när skrivandet begränsas av både tema och tid.

Den här övningen skrev jag på Pennvässarna, en grupp för 10 – 12-åringar. Eftersom det var höstlov och Halloween valde vi ett skräcktema och uppgiften var att skriva en text som innehöll följande saker: en häxa, en vampyr, spindelväv, fullmåne och en skog.

 

Långt in i skogen bodde det en mycket liten häxa. Hon var inte så värst duktig på att trolla egentligen, men hon hade en stor vårta på näsan och det fick duga.
Häxan trivdes bra i skogen, men det var ett problem. Hennes närmsta granne var en vampyr. Han bodde i en stor borg full av spindelväv. Som alla vampyrer var han väldigt förtjust i blod. Det gillade inte häxan. Hon var nämligen vegetarian.
Vampyren brukade vara ute och jaga vid fullmåne och då såg häxan till att hålla sig hemma i sin stuga.

Men en höstkväll var det någon som knackade på hennes dörr.
”Vem är det?” ropade häxan.
”Det är ja, greve Vlad.”
Det var vampyren!
Häxan flämtade till.
”Gå din väg! Jag har vitlök! Och en skarp påle! Riktigt skarp faktiskt. Om du inte försvinner så spetsar jag dig!”
Hon hade förstås ingen påle, var skulle hon ha fått den ifrån, men det visste ju inte vampyren.
”Jag behöver hjälp!” ropade greve Vlad. ”Jag har slagit sönder mina huggtänder.”
När häxan hörde det vågade hon gå fram och glänta på dörren.
Greven såg förfärlig ut. Något verkade faktiskt ha slagit honom mitt i ansiktet.
”Se själv”, sa han och visade huggtänderna, eller det som fanns kvar av dem. Det var inte mycket.
”Hur gick det här till då?” undrade häxan, fortfarande misstänksam.
”Jag råkade bita en ovanligt tjockhudad buffel”, sa greven och såg olycklig ut.
”Jaha, så går det när man försöker dricka blod från vad som helst. Kom in så ska jag se vad jag kan göra.”
Nu när huggtänderna var sönder fanns det ju inte så mycket att vara rädd för längre, tänkte häxan. Han kunde ju knappast bita henne.
Häxan satte vampyren på en stol och inspekterade skadorna.
”De där blir sig nog aldrig lika igen”, sa hon och skakade på huvudet. ”Dina bloddrickardagar är över.”
”Men vad ska jag äta då?”
”Tja, jag har en stor gryta med tomatsoppa på spisen. Det duger väl?”
Greven tittade ner i grytan.
”Den är alldeles röd! Som blod!”
”Fast den smakar mycket bättre. Pröva.”
Det gjorde greven och sen den dagen ville han aldrig äta något annat än tomatsoppa.

 

Om Camilla Jönsson

Författare, litteraturkritiker och skrivarkursledare
Detta inlägg publicerades i mininoveller, Skräck, skrivarcirklar, skrivövningar och märktes , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s