Det är fyra dagar sen jag skrev något över huvud taget. Det kanske inte låter så märkvärdigt för vanligt folk, men hade jag berättat det för mitt yngre jag skulle hon ha storknat.
Förr, det vill säga då jag var runt tjugo, så skrev jag i stort sett varenda dag. Jag såg det lite som ett misslyckande om jag inte gjorde det. Antagligen var det Stephen Kings fel. Han skriver jämt och eftersom han var min husgud vid den tiden (och kanske fortfarande är det på många sätt) så trodde jag helt och fullt på att han hade rätt.
Jag minns att jag satt vid datorn på kvällen på min 20-årsdag, efter att alla släktingar gått hem och resten och familjen gått och lagt sig och riktigt mös. Här satt jag och skrev. På min 20-årsdag! Två dagar före julafton tillika! Det måste ju betyda att jag var en riktig författare. Som om det var det allt hängde på.
Nu vet jag bättre. Nu vet jag att jag inte nödvändigtvis måste skriva exakt hela tiden. Min identitet som författare hänger inte på det. Och ärligt talat, ibland är det bra att göra utrymme för andra saker också. Andra kreativa projekt, umgänge med människor, upplevelser, eller för att bara ta det lugnt.
Jag har märkt att om jag ger mig tid till sånt blir jag också en bättre författare. Jag får mer att skriva om och mer lust att faktiskt skriva. Just nu har jag fler idéer än på länge och jag längtar efter att sätta igång med dem.
Men de klarar av att vänta i fyra dagar medan jag tar en långhelg, helt utan skrivande.
Camilla Jönsson 