Jag började rida runt 1987, tror jag, då jag var nio år. Jag minns egentligen inte varför jag ville, men det var något med hästar som lockade mig. Jag misstänker att jag redan hade ett gäng leksakshästar i flickrummet och jag läste Min Häst.
Hur som helst blev hästarna snabbt något av det viktigaste i mitt liv. De tog upp mer och mer tid. I tonåren tillbringade jag väldigt mycket tid i stallet. Ändå slutade jag rida då jag var runt 20. Jag ville andra saker. Gå på skrivarlinje på folkhögskola. Utbilda mig. Jag släppte hästarna i några år. Men i bakhuvudet hade jag hela tiden en tanke om att komma tillbaka till det.
2006 gjorde jag slag i saken igen. Då hade jag varit borta i ungefär 8 år. Jag hade just pluggat klart och behövde något att göra på fritiden igen, nu när alla studentaktiviteter var borta. Och det fanns egentligen inget annat som jag verkligen ville syssla med, utöver ridningen.
Sen dess har jag inte släppt det. Nu har jag varit aktiv ridskoleryttare i nästan 30 år, och många favorithästar har passerat förbi på den tiden. Arabkorsningen Eliana, nordsvensken Diana, det danska varmblodet Mr Pepino, Jacson, Raymondo, Barbie Girl, Trubbel, Glenna, Acke, Secret …
Och förstås den största favoriten av dem alla, min underbare Scotte, som fått stå modell för Egon i Det enda som hjälper. Relationen till varje häst är unik, och det är också en aspekt av ridsporten som jag älskar. Det är också något som jag fokuserar mycket på i min bok Våga språnget.
Just nu heter favorithästen Lucy, och hon är en dam med fart i, precis som jag gillar. Och jag vet att jag inte kommer att släppa hästarna i första taget. Även om jag inte har tid och möjlighet att hänga i stallet lika mycket som förr är det en fröjd att få komma dit varje måndag.
Camilla Jönsson 