Covid-19 må ha varit ett gissel, men några bra erfarenheter fick vi i alla fall på köpet. Till exempel blev allt fler öppna för att använda digitala lösningar. Författarbesök som annars skulle ha ställts in helt kunde nu genomföras i alla fall, via nätet.
Jag måste erkänna att jag var lite skeptisk till en början. Men sen fick jag prova på att göra lite digitala besök, och upptäckte att det funkade rätt bra ändå.
Tillfällen då digitala besök funkar bra är: – Då författaren ska återkomma till klassen vid flera tillfällen. Om de första besöken sker på plats går det utmärkt att sen komplettera med digitala besök, för att hålla nere restid och kostnader för resa.
– När författaren bor väldigt långt från skolan som ska ha besöket. Själv reser jag gärna längre sträckor, förutsatt att jag får tillräckligt mycket jobb ut av det. Att resa 12 timmar för att besöka en klass känns däremot inte värt det. Då brukar jag föreslå ett digitalt besök i stället. Då finns det kanske också möjlighet att dela upp klassen i mindre grupper om så önskas.
– Då det är svårt att hitta en passande tid för besöket. Digitala besök är väldigt flexibla och går att boka med kortare varsel än fysiska besök, som kanske kräver resor och övernattning.
Även om fysiska författarbesök i klassrummet alltid är en speciell upplevelse, så tycker jag att den digitala delen borde övervägas oftare, som ett komplement eller alternativ lösning.
Skrivklubben fick göra skrivövningar på en digital författarträff.
Att börja på något nytt är läskigt. Jag drar mig lite för det. Man vet aldrig riktigt vad som kommer att hända under resans gång, så att säga. Kanske blir det en av de där böckerna som nästan skriver sig själv? Eller en av de där som jag får kämpa med varenda mening i? Eller något mittemellan?
Förr tänkte jag att man nog inte var en riktig författare om man inte skrev exakt hela tiden. Men nu vet jag bättre. Det tar tid att komma på nya idéer. Ibland känner jag att det tar längre tid ju äldre jag blir. Å andra sidan hoppas jag ju att de berättelser som faktiskt dyker upp är bättre och mer genomtänkta än förr.
Jag tycker fortfarande att det är svårt att bestämma sig för att börja. Att ta det där klivet in i det okända. Det bästa är kanske att fundera lite mer. Tänka igenom allt en gång till. Men till slut blir det där bara ursäkter. Till slut är man ändå tvungen att ta klivet.
Det här är något som många författare kämpar med. Det blir inte nödvändigtvis lättare bara för att man gjort det X antal gånger förut. Inte lättare, men man lär sig att lita på processen. Man vet att det (högst troligen) kommer att funka den här gången också. Även då det känns motigt.
Nu är det dags att sätta igång med något nytt. Det är läskigt. Men jag får väl göra det i alla fall. Den här gången också.
Förra sommaren åkte jag iväg på en skrivarkurs på Fridhems folkhögskola. Målet? Att ha kul med skrivandet. Att kunna skapa helt kravlöst och utan att tänka på att det ska ”bli” något. Det är tyvärr två saker som jag är väldigt dålig på numera. För det mesta vill man ju att det man skriver ska leda till något. Men samtidigt är det inte så kreativitet fungerar.
Att våga utforska även de berättelser som man inte självklart vet vart de ska leda till är fortfarande viktigt. Att skriva, utan att det måste finnas ett konkret mål.
På kursen fick jag verkligen utlopp för det där. Att få vara i skrivandet på ett kravlöst sätt. Jag önskar bara att jag kunde ta med mig mer av det in i min vardag. Tyvärr faller man snabbt in i gamla spår igen. Men nu när det börjar bli vår ska jag verkligen försöka ta tag i det här igen. Att bara skriva, på en filt med en kopp kaffe intill, bara för att se vad som dyker upp när jag gör det.
Långt innan jag vågade mig på att skriva romaner skrev jag noveller. Korta, små berättelser. Ofta skräck, men även fantasy ibland. Och om hästar. Ganska länge tjänade jag extrapengar på att skriva noveller för tjejtidningar. Det är synd att den marknaden nästan försvunnit i dag, för det var en bra inkörsport.
Nuförtiden skriver jag sällan noveller. Det är lite synd, egentligen. Men det är svårt att få dem publicerade, förlagen vill hellre ha längre berättelser.
Däremot lär jag ofta ut konsten att skriva noveller till andra. Just nu deltar två klasser i Markaryds kommun i en skrivklubb, med målet att skriva var sin novell, som vi sen ska samla i en antologi. Noveller är ju ett perfekt sätt att öva sitt skrivande på. Den är lagom kort, samtidigt som den innehåller i princip samma byggstenar som en roman gör. Det är framför allt något som de flesta klarar av att skriva färdigt.
Skrivklubben är halvvägs genom sitt novellskrivande, och jag längtar efter att få se vad det blir då det är färdigt.
Jag får ofta frågan om vem som är min favoritförfattare och vilken som är min favoritbok. Jag tycker att det är jättesvårt att svara på. Jag läser så himla mycket hela tiden, och favoriterna skiftar med tid och humör. Men det finns några böcker som haft lite extra inflytande på mig.
Inger Edelfelt – Juliane och jag
Jag läste den här i tonåren och blev helt golvad. Jag identifierade mig så mycket med huvudpersonen Kim, hon var ju precis som jag. Intresserad av det övernaturliga och lite motvilligt dragen mot mörkret, samtidigt som det skrämde henne. Tyvärr träffade jag aldrig någon Juliane att dela min besatthet av.
Stephen King – Staden som försvann
Det var inte den första King-bok som jag läste, men det är kanske den som har haft mest inflytande på mitt eget skrivande. Särskilt Den mörkaste skuggan har starka influenser från den här romanen. Det är så mycket med den som jag gillar. Och det är ju allmänt känt att det är Kings fel att jag över huvud taget skriver skräck.
Neil Gaiman – Neverwhere
Gaiman är nog den fantasyförfattare som influerat mig mest, och när jag skrev Irrbloss hade jag alltid Neverwhere i bakhuvudet. Böckerna är egentligen ganska olika, men det är något med stämningen i Gaimans bok som jag ville åt. Dessutom verkar Gaiman vare en rent allmänt trevlig prick som jag gärna kan tänka mig att ta en kopp te med.
I deras katalog hittar man till exempel min Skräckskola. Skräckskolan är nog mitt populäraste arrangemang, där vi verkligen fördjupar oss i allt läskigt, samtidigt som deltagarna får öva sig på gestaltning och spänning.
Jag har fortfarande lediga tider under våren, så välkommen att boka!
Jag började rida runt 1987, tror jag, då jag var nio år. Jag minns egentligen inte varför jag ville, men det var något med hästar som lockade mig. Jag misstänker att jag redan hade ett gäng leksakshästar i flickrummet och jag läste Min Häst.
Hur som helst blev hästarna snabbt något av det viktigaste i mitt liv. De tog upp mer och mer tid. I tonåren tillbringade jag väldigt mycket tid i stallet. Ändå slutade jag rida då jag var runt 20. Jag ville andra saker. Gå på skrivarlinje på folkhögskola. Utbilda mig. Jag släppte hästarna i några år. Men i bakhuvudet hade jag hela tiden en tanke om att komma tillbaka till det.
2006 gjorde jag slag i saken igen. Då hade jag varit borta i ungefär 8 år. Jag hade just pluggat klart och behövde något att göra på fritiden igen, nu när alla studentaktiviteter var borta. Och det fanns egentligen inget annat som jag verkligen ville syssla med, utöver ridningen.
Sen dess har jag inte släppt det. Nu har jag varit aktiv ridskoleryttare i nästan 30 år, och många favorithästar har passerat förbi på den tiden. Arabkorsningen Eliana, nordsvensken Diana, det danska varmblodet Mr Pepino, Jacson, Raymondo, Barbie Girl, Trubbel, Glenna, Acke, Secret …
Och förstås den största favoriten av dem alla, min underbare Scotte, som fått stå modell för Egon i Det enda som hjälper. Relationen till varje häst är unik, och det är också en aspekt av ridsporten som jag älskar. Det är också något som jag fokuserar mycket på i min bok Våga språnget.
Just nu heter favorithästen Lucy, och hon är en dam med fart i, precis som jag gillar. Och jag vet att jag inte kommer att släppa hästarna i första taget. Även om jag inte har tid och möjlighet att hänga i stallet lika mycket som förr är det en fröjd att få komma dit varje måndag.
I dag är det 10 år sen jag debuterade som författare. Sen dess har jag hunnit ge ut hela 20 böcker. Det känns både stort och lite overkligt.
Då för 10 år sen skrev jag det här brevet till mig själv. Och jag kan konstatera att det fortfarande är lika tänkvärt och relevant som det var då jag debuterade. Bokbranschen är inte alltid trevligt. Det är upp till oss som verkar i den att göra den bättre och mer inkluderande.
Brev till mitt framtida författarjag (att öppnas om 10 år)
”Jag vet inte var du/jag befinner dig/mig just nu men jag tror och hoppas att du/jag hunnit ge ut flera böcker och hittat många läsare. Jag tror helt enkelt att det går bra för dig/mig. Och på grund av det är det några saker som jag vill påminna dig/mig om i den här tuffa och ganska konstiga branschen. Saker som är så viktiga att du/jag faktiskt aldrig får glömma bort dem. För jag vill verkligen att du/jag inte bara ska vara en framgångsrik författare, utan också en schyst och ärlig författare.
Var generös med din tid, särskilt när det handlar om dina läsare. Utan dem är du ingenting, oavsett hur många kändisar du poserat på bild med.
Var generös och öppen mot andra författare. Ni har mer att vinna på att hålla ihop än på att konkurrera.
Räkna inte med att alla vet vem du är bara för att du gett ut några böcker. De flesta har ingen aning och bryr sig inte heller. Och det är helt okej.
Var vänlig och hjälpsam mot debutanter. Inte bara en gång utan alla gånger. Det du tycker är självklart nu var det inte då du gav ut din första bok.
Minns att du är i branschen för att du älskar att skriva. Låt det vara din drivkraft. Allt annat är egentligen helt oviktigt.
Och på tal om det, skriv det DU vill skriva. Fastna inte bara för att du tror att läsarna/förlaget förväntar sig att du ska göra samma saker hela tiden.
Branschskvaller kan vara kul, men håll det på en rimlig nivå. Nedvärdera aldrig människor. Ta skvallret med en nypa salt eller helst två.
Nedvärdera aldrig din redaktör, oavsett hur många böcker du gett ut. Två åsikter är alltid bättre än en.
Var fokuserad på läsaren som står framför dig när du signerar, stå inte och prata med någon annan bredvid. Dina vänner och bekanta kan faktiskt träffa dig en annan dag.
Kom ihåg att dina vänner utanför bokbranschen är minst lika viktiga som de inom.
Glöm inte bort att det finns hierarkier. De försvann inte bara för att du tuggade dig längre upp i näringskedjan. Förresten är det inte din uppgift att ta dig upp, det är din uppgift att motarbeta hela strukturen.
Betrakta allt med ett visst mått av humor. Det är en absurd bransch och den tål att skrattas åt.
Och kom ihåg att göra just det. Skratta alltså. Ha kul helt enkelt.
Sist men inte minst, högklackade skor på Bokmässan är sååååå överskattat. Håller kängorna fortfarande ihop? Ta dem i stället.
Jag hoppas att du/jag fortfarande tycker att allt det här är fullständigt självklart. Om inte får det tjäna som en påminnelse som jag verkligen hoppas att du/jag tar åt dig/mig av.
Hälsningar från ditt debutantjag”
P.S från mitt nutida jag. Jodå, kängorna håller ihop än. Och de är med på bokmässan varje år.
Aktuell med den lätttlästa ungdomsskräckromanen Nära döden på Hegas förlag, hästboken Våga språnget! på Kikkuli förlag, samt fantasyromanen Irrbloss på Nohiding förlag. Är även aktiv som skrivpedagog.
Camilla Jönsson 