För ganska exakt tre veckor sen skrev jag klart ännu en roman. De sista veckorna av den skrivprocessen var extremt intensiva och jag skrev verkligen varje dag. Det var som om allting bara lossnade och jag visste precis hur berättelsen skulle fortskrida.
Sen tog jag semester och skrev inte ett vettigt ord på tre veckor.
Och det var också skönt. Jag älskade verkligen att vara i den där skrivarbubblan där texten bara flödar fram, men det är på sitt sätt ganska jobbigt också. När jag var mitt i det där ville jag inte göra något annat än att skriva, allt annat blev till irriterande distraktioner. Själv mår jag förstås toppen därinne i bubblan, men jag misstänker att jag inte är en så särskilt trevlig person att umgås med under tiden. Jag vill ju egentligen inte alls umgås, åtminstone inte med någon annan än mina fiktiva karaktärer.
Så just därför var det ändå rätt skönt att sätta punkt och kliva ut i verkligheten igen. Så där lite nyvaket blinkande mot ljuset. Jaha, så det är så här det ser ut.
Nu har det som sagt gått tre veckor och jag har börjat längta tillbaka till bubblan igen. Fast jag har inte riktigt tid att bege mig in i den just nu. Det finns andra saker som måste fixas först. Kurser att planera, manus att redigera, böcker att läsa.
Och ändå sitter jag och funderar på hur jag ska kunna komma tillbaka in igen. För den där bubblan, det är ju ändå den vi lever för, vi som skriver. Oavsett hur osociala och tråkiga vi blir i andras ögon.
Camilla Jönsson 