I början av augusti ska jag hålla en workshop om kritik på ett skrivarläger. Det ser jag mycket fram emot. På grund av det har jag också börjat fundera allt mer på vad kritik egentligen är och vad det har för funktion. Behövs det över huvud taget litteraturkritik i dag? Räcker det inte med bloggar?
Jag är av den åsikten att det recenseras alldeles för lite i svensk dagspress i dag. Och kanske också får lite på nätet. De flesta bokbloggar handlar ju trots allt inte om att skriva litteraturkritik, de kretsar mer kring en sorts boktipsande där det sällan ges någon närmare analys av boken i fråga. Och det är just analysen, menar jag, som gör litteraturkritiken intressant. Att sätta boken i ett större sammanhang, att försöka se tendenser och släktskap mellan olika romaner, att försöka gå under ytan och se det som inte går att avläsa direkt från baksidestexten, och kanske också försöka relatera till skribentens egna upplevelser. Sånt tycker jag är roligt, både att skriva och att läsa.
Men tycker läsarna det? Boktipsandet är trots allt mer rakt på sak, du får veta vad boken handlar om, du får veta om skribenten tyckte att den var bra eller dålig. Du får sällan veta varför. Den typen av recensioner är rätt opersonliga och säger egentligen ingenting om varken skribenten eller boken i fråga.
Litteraturkritikerns roll är ju inte att bara tycka, utan att kunna förklara sitt tyckande. ”Jag tycker så här för att …”
Jag håller inte heller med om att litteraturkritikerna är en homogen grupp som alla tycker lika. Det kanske stämmer in på en liten klick Stockholmscentrerade kritiker, men vi är trots allt många fler än så. De flesta kritiker skriver inte för SvD eller DN, vi skriver för mindre dagstidningar och blir sällan inbjudna till fester och andra jippon. Vi får inga presenter från förlagen, ibland får vi inte ens recensionsexemplar fast vi frågat efter det.
Litteraturkritiken är ett redskap för att förstå litteraturen, och som sådant tycker jag att det har en viktig roll. Synd bara att inte fler tycker det.
Camilla Jönsson 